|
MUNKARNA |
Det var en gång två munkar som var dag mediterade på olika sätt. Den här dagen gick deras meditation ut på att de skulle vandra hela dagen utan att uttala ett endaste litet ord. De fick varken tala till varandra eller till andra. De hade kvällen innan bestämt sig för att om någon av dem bröt meditationen, så skulle den andre få tala fritt efter detta. Det var ett sätt för munkarna att mäta sin koncentration och styrka. Det var också ett sätt att visa på hur stark människans drift att tala var. Det var sommar och solen sken. De träffades tidigt och började gå. De gick längs en stig och från skogen hördes en serenad av fågelkvitter. Vid sidan av stigen låg det en bäck. Den forsade friskt och vilt. "Ett av naturens många under" tänkte en av munkarna medan han fortsatte sin vandring. De hade gått i några timmar då de plötsligt uppenbarade sig en kvinna vid andra sidan av den forsande, vilda bäcken. Och om hon var vacker. Hon hade svart mörkt hår och blåa vackra ögon. Hon var klädd i en blå klänning vilket fick det att lysa om hennes ögon. Där stod hon alltså, som nedfallen från himlen, på andra sidan bäcken. De båda munkarna såg genast att hon så gärna ville vada över på deras sida om bäcken men att hon inte riktigt vågade göra det. De såg på hennes tveksamma, tafatta försök att ta första steget ut i vattnet. Bäcken var inte så djup men nog så vild. Inte heller var det ett avstånd att tala om, men det dundrande ljud som vattnet åstadkom då den slängde sig fram mellan de båda stigarna fick henne att tveka. Medan hon stod där vadade den ena munken över på hennes sida om bäcken, tog henne i sin famn och bar över henne. Hon tackade och munken böjde sig ödmjukt. Den andre munken som varit åskådare till allt detta, blev nu illröd i ansiktet. Det hade nu passerat ett par timmar och den av munkarna som hade blivit illröd i ansiktet under händelsen med den vackra kvinnan hade under hela den tiden vridit och vänt på sig. Slagit sig för pannan och tittat anklagande på sin följeslagare om vartannat. Det var inte svårt att konstatera att han var frustrerad för att han inte fick tala och ju mer tiden gick omvandlades hans frustration i renodlad ångest. "Så småningom brast allt för honom och han skrek rakt ut: Jag fattar inte hur du kunde göra det du gjorde!" "Göra vad?" Frågade den andra munken stilla. "Jag
fattar det helt enkelt inte och ju mer jag tänker på det, desto mer frustrerad blir
jag" sa den hysteriska munken och fortsatte: |
|
