|
Jag är en skam
för dikten,
rimmar gör jag,
- som ett barn!
Efter hjärta,
följer smärta
och efter vinter...
Vår?
Jag är en skam
för dikten,
Ni skall bara veta!
Om en rad slutar på;Tyst!
Unnar jag mig själv,
att i nästa rad skriva om,
kvinnors behagliga byst.
Jag är en skam för dikten,
saknar helt melodi,
som det sägs
i moderna tider,
blott jag är,
en "wannabe". |
