|
Väggarna i mitt rum är kala,
nyanserna har liksom
suddats ut,
det är inte det lättaste att kunna förlåta,
när man älskar,
och blir krossad,
förintad under kärlekens
rus.
Jag har lärt mig,
att om du är lycklig,
är du en,
av de få,
men aldrig kunde jag väl ha insett,
att en människa ,
kunde vara så okänslig,
så rå.
Ser på ditt fotografi,
minnena genomborrar mitt hjärta,
Gud vet,
vad jag saknar dig,
det är svårt att leva med denna smärta...
|
