| “Mamma, var är pappa?“
“Lilla gubben, pappa bor inte hos oss längre“.
“Han blev arg på mig, eller hur. Det var mitt fel. Jag tvingade honom att läsa
godnattsaga igår, och så tjatade jag om trehjulingen jag ville ha.“
“Det är nog mig pappa är arg på, inte dig gubben”
“Tror du att han älskar mig fortfarande?”
“Ja visst, lilla gubben...
Pappa kommer alltid att älska dig.”
Hur gammal kunde jag ha
varit? Fyra? Fem? När du bara drog pappa. Vet du hur jag känner mig? Inte för att jag
tror du bryr dig särskilt mycket.
Men ändå.
Jag hatar dig och jag hatar mig själv!
Du berövade mig på den viktigaste trygghetskänslan. Att få känna sig älskad och
uppskattad av någon som man verkligen såg upp till.
Och själv älskade, på det sätt som bara barn kan, pappa.
Inte ens nu som vuxen, kan jag bearbeta bort den skada, som du förosakat mig.
Vet du vad jag gör, när någon säger “jag älskar dig” till mig?
Jag gapskrattar.
Mig! Ingen kan väl älska mig?
Jag är väl inte värd att bli älskad, eller hur pappa?!
De här tankarna förföljer mig, vart jag än går.
Jag blir väckt på nätterna och skriker av ångest och ensamhet.
Gråter för åren som drar förbi, för att jag är den jag är.
Ett oönskat och ensamt barn.
Det är så kallt, jag fryser. Kan ingen bara hålla om mig och säga att allt är okej?
Att allting kommer ordna sig, att jag duger som jag är?
Någon som kan övertyga mig om att jag också är värd att älskas, trots allt..?
|
