Allt förvärras då jag blickar bakåt. Alla år som jag låtit passera utan att för en endaste gång verkligen känna att ja, detta är livet, jag lever! 

Jaghatarmigsjälvförattjagalltidvaritsåfeg.

Feg för att leva. Rädd för att känna mig ”för” lycklig.
Vettskrämd för att må bra.

En betraktare. Det är vad det blivit av mig. Nu när jag tänker efter har jag heller aldrig varit jag.
Aldrig har jag tillåtit mig själv att må tillräckligt bra, eller njuta av någonting för mycket. Nej, mitt normaltillstånd skall vara självdestruktivt. Hur skulle det annars se ut? Rättare sagt: Hur är man annars? Har inte lärt mig att vara på ett annat sätt...

Det jag ändå finner oerhört skrämmande(även om jag levt med det så länge jag kan minnas) är som sagt att jag aldrig är jag.
Sådär fullt ut...

Ibland har det känts som jag tittat ner,  liksom ovanifrån, på mig själv. Den känslan får mig alltid att känna att allting är på ”låtsas”.
En känsla av overklighet genomsyrar hela min jaguppfattning.
Som om vore jag ett spöke...
 Och faktiskt, ibland kan jag rent av känna mig osynlig! (Önskedröm?) Men för det mesta känns det ändå som om jag(vad jag än gör, eller hur mycket jag än försöker)aldrig lyckas tränga in i er verklighet.

Mitt liv passerar, likt en film framför mina ögon och jag står utanför och betraktar...er.

Liv, du är då en grym lärare!

Jag är av nyckfull och motsägelsefull, destruktiv natur. En natur som för det mesta drar iväg med mig och får mig till att uträtta de mest avskyvärda och vedervärdiga handlingar.Gentemot dem jag bryr mig om, gentemot dem jag älskar....ja, gentemot livet självt.

Jaghatarmigsjälvförattjagärdenjagär.

I fantasin är jag en harmonisk och framgångsrik människa.
Men så fort jag försöker vara det i verkligheten brister allt…

                                                              

                                                             Detta är alltså min verklighet.
                                                                      Träd in, du är väntad...